Dagen då lilla E föddes

Dramatik var det från början till slut med lilla E. All bli tillverkad, att bli påväntad samt att födas. Men tur som är så är han en lugn liten kille, precis som han var i magen också även om allt annat runt omkring stormade.

Vi hade knappt skålat in det nya året då jag den 4 januari i v 34 skulle på ett av de tiotusentals ultraljuds kontroller igen. På grund av min svullnad och blodtrycket ville läkaren att jag skulle lämna  toxemi-blodprov. Sedan efteråt for jag och handlade, vankandes och haltandes. Jag var trött, slut och kroppen alldeles för tung. Konstigt nog köpte jag smoothies, saft och nötter redan nu som jag tänkt lagra inför förlossningen. Vad jag inte visste var att de skulle behövas redan de inkommande dagarna.

Läkaren ringde mej då jag kommit hem och sade att jag måste läggas in. Jag fattade noll... dethär hade jag inte ens haft en tanke på. Blev rädd. Maken var i stockholm och jag ringde honom att komma hem. Han var givetvis helt chockad. Vad jag inte visste då vara att han började gråta. Jag åkte till min syster som körde mej till sjukhuset, väl därinne sade läkaren att förlossningen skulle sättas igång genast med mediciner. Ja, försök till det alltså för det kan vara segt i dessa veckor att starta förlossningen. Jag fick tabletter vaginalt med jämna mellanrum, låg i ctg hur många gånger som helst men inte mycket hände. Efter de första 2 tabletterna kände jag lite molvärk men alla tabletter efter det var som rena rama sockerpillrena. Kändes ingenstans. Följande dag kom maken dit och igångsättningen fortsatte. Sedan började det hända saker: då jag gick på toa såg jag synvillor om små svarta djur på väggen, svimmade i dushen samt fick konstiga ryckningar i benen. På kvällen den 5.1 blev jag överförd till förlossningen där magnesiumdropp påbörjades. Rummet var mörkt och utan stimuli av tv, radio eller telefon. Maken fick vara med men fick inte prata högt eller mycket. Vila var ett måste. Jag fick urinkateter, hade kontinuerlig blodtrycksmätning och ctg, samt var fastande. Så spenderade jag natten före lilla E föddes. Morgonen kom och levervärdena var skyhöga, jag började skaka i kroppen. Då bestämdes att jag skulle snittas. Upp på op-bordet kravlade jag mej skakig men ändå helt lam som en grönsak av magnesiumdroppet. Epiduralen och spinalen sattes i ryggen och en stund senare hördes ett ljud alla föräldrar längtar efter: ett högt och klart barnaskrik. Han föddes kl. 9.56 på fredagsmorgonen. Han mådde relativt bra så jag fick se en glimt av honom före han fördes till barnintensiven. Vi var världens lyckligaste även om det blev som det blev. Det viktigaste var att han var här nu och levde. Maken var de första dagarna med honom, hade honom i hud mot hud ofta.

Jag blev en natt till på förlossningen med magnesiumdropp. Följande dag på kvällen flyttades jag till en annan avdelning. Barnmorskan var så vänlig, hon körde mej med sängen till barnavd.så att jag kunde träffa våran son. Han var så ynke liten men så perfekt ändå. Han låg hud mot hud med mej en stund. Dagen efter var jag på farten igen, pumpade mjölk åt honom och försökte gå och vara så mobil som möjligt. Jag var dock super trött och hade ganska mycket ont i ryggen. Efter en dryg vecka på barnintensiven hade mina kollegor avtalat med barnläkaren att vi skulle få flytta till en annan avdelning tillsammans (där jag jobbar), vanligtvis tar vi inte emot barn i v 34 men de var så snälla att fixa allt. Så då fick vi vara tilsammans i 1,5v före vi kom hem. Det kändes jättebra. Tack vare att vi fick vara tillsammans och träna med matningen fick vi igång amningen utan större problem. Idag helammar jag och han växer fint och är nöjd (på dagarna alltså, på nätterna vill han mest vara vaken:) Trots att det varit endel dramatik kring allt som gäller honom är han en glad kille som blir 1 månad snart. Vi kunde inte vara mera lyckliga som har honom. Att vara mamma är det bästa som hänt mej.

Vi tycker att allt kring förlossningen gått jättebra och smidigt trots allt, det enda som jag nu i efterhand fått skräck för är graviditeten. Den kunde inte ha varit värre. Ingen förlossningsskräck här inte utan bara gravid-skräck. Det har jag inte hört talas om tidigare!